05.00 på fredag morgon ringer väckarklockan, känner mig riktigt pigg och taggad trots tiden på dygnet. Käkar en snabb frukost och påbörjar packningen av bilen. Gör en extra funderare när bilen är packad för att se om jag kommer på något som är glömt. Inte de? Ja de märker vi väl när jag kommit upp på fjället. Pillar in en blandskiva i stereon på bilen och lämnar parkeringen med slutdestination Ammarnäs, med stopp i Vännäs för att plocka upp Henrik.
Väl framme i Vännäs väcker jag Henrik som haft svårt att sova kvällen innan om det beror på sug efter fiske eller den nysnaggade frisyren vet jag inte. Efter lite inhandling av proviant för att kunna överleva några dagar på fjället åker vi äntligen mot Ammarnäs. Efter ett par timmar i bil där diskussionerna härjat fritt kring gamla minnen från gymnasiet och förväntningar kring resan når vi tillslut fiskecentrumet i Ammarnäs. Vi köper fiskekort och får ett och annat tips innan vi parkerar bilen och slänger upp den alldeles för tunga ryggsäcken på ryggen. Man lärde sig tydligen inget från förra året att man kanske skulle dra ner lite på packningen, men man kan ju behöva allt som är i ryggsäcken. Tanken är att vi ska nå en fjällsjö efter ett par km vandring med en rejäl stigning. Henke konstaterar att han kanske skulle att tränat lite innan resan i alla fall, det var ju trots allt 2år sedan vi slutade spela hockey. Vi börjar närma oss trädgränsen när svetten lackar i pannan denna extremt fina kväll och vi stannar till vid en bäck för att fylla på vattenflaskan. När vi står där och tar igen oss gör vi upptäckten att det kläcker rikligt med Bibio pomonae även kallad ryssflugan, hoppas bara inte öring har ätit sig mätt när vi anländer. Tillslut når vi fram till sjön och slänger av oss ryggsäcken för att andas ut. Nu vart prio ett att lägga ölen på kylning för att sedan slå upp tältet. När tältet är på plats avnjuter vi ölen i kvällssolen samtidigt som vi spanar ut över sjön för att se några vakringar som bildas, livet är inte allt för dumt just nu. Ölens sista droppar har nu slunkit ner och vi känner att kropp och själ behöver lite sömn efter en lång dags resande, så vi låter spöna stå och vänta tills imorgon bitti för att du försöka lura några öringar. 
Nästa morgon kravlar man sig ut ur tältet lagom mörbultat, himlen ser ganska mörk och tråkig ut. Men nu rycker de i fisketarmen och jag tacklar i ordning spö för att gör några kast innan frukost. Gör några kast precis nedanför tältet med en gammarus imitation, innan jag går en bit bort samtidigt som Henrik kommer ner till sjön med spöet i högsta hugg. Jag sätter mig och kollar om jag kan se något vak, men icke. Jag knyter därför på en pheasant tail nymf med guldskalle. Rullar ut första kastet och två korta hemtagningar senare möts jag av ett kraftigt hugg och en härlig rusning ”JA! den är fin, hämtar du håven Henke” ropar jag när ännu en rusning görs och jag börjar komma in en bra bit på backingen. När jag efter några minuters drillande äntligen får se fisken kommer Henke ner med håven. Tillslut omringas den otroligt fina öringen av håvnätet och det så viktiga glädje ropet kommer. Vågen stannar på 1,6kg,”härligt, vilken start!”. Men det ska visa sig vara långt till nästa hugg!
Det fortsatta fisket denna dag går trögt trotts en del vak, så det blir ett par koppar kaffe, en utsökt stekt öring med en fjällbäcks kyld öl och en fantastiskt utsikt. Vi bestämmer oss att gå ner och mot bilen nästa morgon. Halvvägs på vandringen ner börjar de regna ganska kraftigt och man får genast lite extra krafter för att komma ner, som väntat var det mycket lättar att gå ner än upp. 
Det fortsätter regna nästa hela dagen och vi åker runt och kollar kring Vindelälven innan vi sätter oss till bords på Wärdshuset och får oss en bit mat och en kall öl. Tankarna börjar genast snurra i huvudet att man kanske skulle börja inrikta sig på ett fiske där man kan bo på en fiskelodge, äta god mat och sova skönt. Istället för att springa upp och ner på fjället med en packning på 30-35kg och sova i ett tält, men det har ju sin charm det också. 
Nästa etapp blir att bege sig upp mot en liten å med hopp om att kunna lura någon öring i strömmande vatten också. Denna vandring är kanske något längre än den senaste, luften är alldeles tjock av Bibios och mygg som gör att man är lite mer lätt irriterad än vanligt och den vanligaste kommentaren på resan användes flitigt ”åh fy fan!”. Väl framme när tältet är på plats vid en sträcka som ser ganska het ut tar vi oss en liten Whiskey ”den är för ryggen!”. Henke bestämmer sig för att försöka vila någon timme, jag tar spöet och går för att söka lyckan. Två timmar senare kommer jag tillbacka till tältet och har inte sätt en fisk, så lagom bitter gör vi i ordning lite käk. Efter maten går vi upp mot ett par mindre tjärnar för att se om något liv finns i dom, där landar vi ett par mindre öringar innan vi ger upp och kryper till kojs. Jag faller in i en djup sömn ganska omgående. Och får reda på nästa morgon att så inte blev fallet för Henrik, han hade fullt upp med att jaga lämlar som sprang under tältduken, det märktes för övrigt att det var lämmelår detta år då det var riktigt mycket lämlar, möss och råttor på fjället. Efter frukosten gör Henke ett försök att sova nu istället, och ladda inför kvällsfisket, jag däremot går utvilad en bra bit uppströms i den gassande solen. Ungefär en km högre upp från tältplatsen börjar äntligen lite fisk visa sig. Öringen står och äter smörgåsbord av döda Bibios som kommer flytande. Jag landar några mindre samt en öring som jag tar reda på för att gå tillbaka för att äta. När jag berättar för Henrik om de lite mer lugnflytande området högre upp där det vakar rikligt, skiner han upp efter att ha tappat hoppet lite efter den tröga inledningen. Det blir även ett dopp i ån efter maten för att tvätta av kroppen det värsta av fräna dofter som man samlat på sig under vistelsen. 
Kvällsfisket visar sig innehålla nästan allt. Öringarna vakar fortfarande fast något färre än tidigare på dagen. Henrik vadar över och fiskar längs andra sidan. Fisken är väldigt skygg och så fort linan landar över den sticker den iväg, så det gäller att smyga sig fram och lägga kasten med precision. Knotten eller som de kallas i norra Sverige sviern börjar ta för sig av vårt kött och blod. Vi söker oss sakta upp ströms på var sin sida ån och kastar på vakande fisk. Jag ser ett riktigt fint Head And Tail vak mitt i ån, ställer mig bland buskarna där jag kan utföra ett bra kast som kan få en fin drift mot vaket. Väntar en stund för att den ska visa sig igen, när den går upp och tar ytterligare än Bibio ser jag att den är riktigt stor. Första kastet landar en meter ovanför vaket med en perfekt drift in, får en känsla av att nu kommer den ta. Vilket den också gör och mothugget sitter, en kraftig rusning nedströms, blir tvungen att göra ett skutt ner i vattnet för att undvika att trassla in linan i buskarna. Öringen försätter bara gå nedströms tills tafsen går av, spöet åker i vattnet och ett skrik i frustation. Går in mot land och sätter mig med en tomhet inombords med ett konstaterande att jag tappat mitt livs fisk.
Resan hem fylls av tankar kring hur stor var fisken, som vi aldrig kommer få veta utan den kommer förbli en historia där öringen växer och växer för varje gång den berättas. Men det är ju trotts allt tjusningen med fisket.
